På den här sidan hedrar vi minnet av våra vänner som fortsatt över Regnbågsbron

När ett djur som varit särskilt betydelsefullt för någon, dör, så kommer
det till Regnbågsbron.
Där finns gröna ängar och kullar för
alla våra vänner som de kan springa och leka på tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken och våra speciella vänner
har det varmt och skönt. Alla djur som varit gamla och sjuka blir återställda till hälsa och vigör.
De som varit skadade blir friska och starka igen precis som vi minns dom i våra drömmar från förr.
Djuren är glada och lyckliga, utom för en liten sak...
De saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvugna att lämna kvar.
Men alla springer och leker och har skoj allt som oftast men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
Dess ögon blir intensiva och kroppen börjar skälva.
Den springer plötsligen från gruppen och den springer fortare och fortare tills den nästan flyger över det gröna gräset.
Den har sett dig!
Du och din speciella vän möts tillslut igen för att aldrig någonsin skiljas åt igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte, dina händer smekar på nytt det älskade huvudet.
Du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen som så länge varit frånvarande i ditt liv men aldrig i ditt hjärta.
Sedan går ni över Regnbågsbron tillsammans...


TOTTE
1988-2003
Mitt älskade allt!

142

188

Mix Design`s Chateau Dauzac, Totte var hans namn!

Den 21e jan 1988 satt jag, Ulrika, med vid valplådan då Thad`s Batzeba, Tösen födde fram min Totte.
AMCH SUCH Glyndebourne`s Bolero var hans pappa.
Jag var 15 år gammal och hade äntligen blivit lovad en hund!
Valpen skulle vara efter Tösen som var en av de sötaste svarta dvärgschnauzrar jag sett och som vi ofta var hundvakt åt.

Totte och jag växte upp tillsammans, vi gjorde allt ihop, jag blev "känd" i stan som "hon med hunden";-)
Han var med mig överallt, följde mig som en hund.., gick lös i stort sett hela sitt liv - jag var hans och han var min.

Jag smugglade med honom in på bio och in i skolan, vi tränade på brukshundsklubben och han var med mig när jag utbildade mig till SBK instruktör, han älskade och träna in roliga tricks och kunde nästan allt, han tränade agility tills han skada ryggen - då började vi med viltspår när han var 6år gammal - han älskade det o spårade tills han var 14år och 8mån. Han var gk i anlagsklass med HP och 42 poäng, många ggr om och startade några ggr i öppen klass och tog där 2:a pris alla ggr men pga av skottberördhet inga 1:or och vi forsatte istället tävla anlagsklass där han dessutom vann dreverklubbens vandringspris;-)

Han var en riktig gammaldags dvärgschnauzer - korpsvart päls som var så strävt att jag aldrig sett ngt liknande, strävt hela vägen ner på benen.
Han älskade sin familj, mest mig och sen husse, efter det kom min mamma och pappa och kanske några till, resterande av världens befolkning struntade han högaktningsfullt i !

Sitt favoritställe hade han i mammas och pappas sommarstuga - lite högt upp brevid björken låg han hela dagar och vaktade gården. Där fanns även ån han badade i varje varm dag.

190

När jag flyttade hemifrån 20 år gammal följde han naturligtvis med.

Vi ställde ut honom 2-3 ggr men han hade lite vingliga öron som jag inte hade hjärta att tejpa ner på den tiden och utställning var inte för oss.

Men trots han inte hade några fina titlar att komma med, trots att han inte var någon utställningschampion, trots att han inte var far till massa kullar så hade han ett hjärta som var av guld, han var mig trognare än trognast.
Han var klokare än alla hundar jag mött

När jag tittade in i hans ögon fanns där en klokhet som gjorde mig rädd - han förstod alltid allt.

Jag älskade honom och han älskade mig!
Över ALLT annat!
Vi hade dött för varandra!

Men som allt annat har det underbara ett slut - Totte var pigg och glad till sista dagen - lite stelare, lite sämre hörsel, inte lika mycket ork, men ändå pigg.
Den sista dagen, 11 dagar före sin 15års dag, var vi på morgonen ute och letade löptikar..

Efter ett ärende på stan kom jag hem på em och min pojk satt i sin korg i sovrummet - redan där visste jag att ngt var fel - han låg alltid i fönstret i vardagsrummet och väntade på mig annars. Hans huvud åkte på sned hela tiden när jag kom in, när han gick hade han svårt att gå rakt - ringde till min man och mamma och pappa - de kom kramade och pussade honom och vi åkte in till veterinär som sa det kunde vara något med örat så åk hem och vänta över natten, det gjorde vi...men jag visste.

 

192

Dagen efter beställde jag en tid hos den veterinär vi alltid gått hos och som jag litade på, och när det var bestämt satte jag mig i knät på min man och grät och Totte kom in

med sitt huvud på sned, la sig hos oss och försökte sen inte resa sig mer - han förstod - vi åkte vi till vår veterinär som såg det var en hjärnblödning, men sa att Totte kanske kunde lära sig leva med det - men det hade jag lovat mig den dagen han föddes - han skulle aldrig få behöva leva för min skull.
Dessutom skulle min hund - kvarterets kung - behöva LÄRA sig och gå med huvudet på sned och vingla fram - aldrig!

Han fick somna i våra knä samtidigt som han åt på en guldnougat som var det han älskade mest av allt men inte fått äta på länge för magens skull.

Och när hjärtat slutade slå på honom - dog jag med.

Och en bit av mitt hjärta blir aldrig mera helt!

Jag saknar honom så än idag 15 år senare!

Det finns ingen som han och kommer aldrig göra!
Mitt allt!

.